De minnen som dyker upp är inte längre i färg. Likgiltigheten tar större och större plats. Känslan av att inte finnas. Igen. Ett val jag själv aldrig tagit men blivit tvingad att leva efter. Det räcker inte med att vilja när någon annan väljer att du inte får vara. Känslan har inte varit balanserad, kanske aldrig. Men respekten, glädjen och tilliten har jag aldrig tvivlat på. Kan omtanke vara ett utnyttjande? Kan man verkligen passa in i någons livsstil? Väljer man inte sina relationer utifrån personen?
Jag vet att jag är förloraren. Allt är beräknat, även så min reaktion. Tystnaden. Att inte se mig i ögonen och säga hejdå. Vad har jag gjort för att inte ens förtjäna en kram? 11 år av mig. Det hade jag hoppats på att jag var värd.
Jag gör som du vill. Fast du vet att det inte är jag. Men så är du inte den jag trodde du var.