En helt upp och nedvänd dag. Vaknade av att hela rummet doftade te. Det första vi tänker på när vi vaknar säger mycket om våra liv. Det var med både vemod och hopp jag insåg att mina tankar denna morgon var lite annorlunda. Morgonpromenad följd av en efterlängtad gröt. Plugg, plugg och irritation över en makalöst ostrukturerad kurs. Men efter att ha skickat in (sista) uppgiften flera timmar före deadline brydde jag mig inte om att vara orolig över resultatet, utan lät det bara kännas förlösande. Satte mig ner och brottades med gamla och nya känslor. Papper, penna, förvandla känslor till ord. Funkar för det mesta. Det måste liksom ut. Mitt i allt blev jag snuvig, frusen, febrig och hostig. Tittade ut och såg knappt grannens hus på grund av all dimma, så grått. Inte ens doften i mitt sovrum kunde ge mig ett leende. Två timmar senare. Ett missat samtal. Röstmeddelande ”Vi vill gärna att du kommer på intervju”.
Arbetsintervju i Linköping på fredag.
Så var ordningen återställd. Ett stort leende och en studsande tjej. Ett steg närmare.