Det är inte alltid lätt. Ibland är det jävligt svårt. Men sen blir allt sådär fantastiskt underbart igen. Visst blir det?
Jag har tagit ett steg åt sidan. Nu betraktar jag mig själv från en annan vinkel. Jag kan se hur jag tidigare varit förblindad av min egen vilja, det suddiga blir mer klart och nya känslor fyller min kropp. Jag förlåter hjärtat men slår mig hårt i huvudet. Någonstans i denna förblindande känsla borde jag vetat bättre. Hur liten har jag varit beredd att känna mig för att få känna mig viktigare än någon annan? Priset har inte varit värt det. Det gör ont. Men jag vet inte vad som gör mest ont.
Känslan av att ha förlorat eller inte vara värd att vinna.
