Livet går vidare. Det var sju år sedan jag tilltalade någon Mamma. Det var exakt sju år sedan jag fick lära mig att stå rakt fast hela världen lutade. På sju år har jag till och med lärt mig flyga.
Sorg är för många ett negativt ord. Inte för mig. Att känna sorg är jobbigt och smärtsamt, men sorgen är samtidigt ett bevis på att vi älskat och älskar. Sorgen och tomrummet efter Mammas bortgång har jag lagt i samma ryggsäck som alla mina spelade fotbollsmatcher, när jag fick åka till djuraffären och välja kanin när jag var sex år, den ligger där bland allting annat jag varit med om. Minnen och lärdomar jag bär med mig varje dag. Den påminner mig om att uppskatta livet, den gör mig starkare, den får mig att vilja leva, den får mig att känna mig älskad. Den dagen jag vill plocka ut den ur min ryggsäck, då har jag slutat att älska.
Du ville leva men fick inte. Ingen av oss bestämde, det gjorde cancern. Det gör mig arg.
Till alla som har förlorat någon. Be aldrig om ursäkt för att ni sörjer! Skulle ni be om ursäkt över att ni saknade och älskade någon som levde? Försök aldrig mäta sorgen med tid eller tårar. Lev med den. Se det som att ni bär på en bit livsförståelse som vissa andra saknar. Försök inte gräva ner den, försök finna styrka ur den. Va stolt över den människa ni saknar istället för att be om ursäkt över saknaden.
Mamma, jag saknar att höra din röst i luren, jag saknar att se dig le sådär mycket att det rynkar sig på utsidan av dina ögon. Jag saknar tryggheten i din famn och din doft. Jag saknar att ringa och berätta saker för dig. Jag saknar din mat. Jag saknar att cykla med dig, jag ser framför mig hur du håller styret på ditt speciella sätt. Jag önskar att du hade fått vara med lite till. Livet blir aldrig som det en gång var, men det är som det blev och det funkar riktigt bra. Ibland är livet helt jävla underbart och ibland är det allt annat än underbart. Men precis så hade det också varit om du funnits kvar. Enda skillnaden är att jag idag har en referens som på något sätt tagit mig dit jag är. En tacksamhet för livet.
När dom inte längre finns bredvid oss, finns dom inom oss.
Lycklig! Här tillsammans med dom andra mammorna på altanen i vår stuga. En av alla oförglömliga midsommaraftnar i Åselet.
Mamma och Sofie (och halva min arm) :)