När man inte orkar springa mer, när benen värker och man måste kämpa för att få ner luft i lungorna. Då har man alltid mer att ge.
Jag tror på människor. Jag tror på ärlighet. Då stora och viktiga ord bara är bokstäver och jag ännu en gång får stämpla ordet naiv i pannan på mig själv, så tappar jag tron. Världen skrattar åt mitt tomma skal som vandrar omkring på Maxi i tårar. Folk tittar, jag orkar inte blunda.
Att ge hela sig själv är en styrka. Att plocka ihop bitarna av sig själv efteråt är en prövning som alltid känns lika ovärdig.
Att inte betyda det man önskar är tufft. Motvilligt måste jag acceptera att jag aldrig kommer ha den platsen jag önskar. Självvärdet sjunker i takt med valen jag inte kan påverka. Enkelheten piskar mig i ansiktet.
Kontrollen. Ta tillbaka kontrollen. Hitta känslan. Låta känslan döda kontrollen. Frid.
Det är mycket jag inte förstår. 28 år och jag har mycket kvar att lära av livet. Kanske tappar jag min tro för att någon annan ska plocka upp den och ge tillbaka den till mig? I en helt ny form, som jag ännu inte upptäckt.